berbagi berita bahagia

Marx, revolutionärernas lärare och fostrare

20150330

Marx, revolutionärernas lärare och fostrare

"Moren" var ju fem-sex år äldre än vi "ungdomar" och var också medveten om de fördelar hans mognad innebar gentemot oss och sonderade vid alla upptänkliga tillfällen oss allesammans och i all synnerhet mig. Mycket beläst som han var, och därtill utrustad med ett fabelaktigt minne, var det inte svårt för honom att göra det hett för oss. Så han njöt när han kunde ge någon av oss "elever" en knepig fråga och på hans bekostnad in corpore vili bevisa hela bristfälligheten hos våra universitet och i vår akademiska undervisning! Men samtidigt undervisade han också oss själv hela tiden, och det fanns ett klart syfte med hans undervisning. Jag skulle kunna uttrycka det sålunda att han var min lärare i ordets båda meningar, både den trängre och den bredare. Vi lärde av honom på vetandets alla fält, för att inte tala om nationalekonomin - men man talar inte om påven i hans eget palats. Jag kommer senare till hans föredrag om det ämnet i Kommunisternas förbund. Marx var väl bevandrad i både de döda och de levande språken. Jag är själv filolog och det beredde honom ett hart när barnsligt nöje, när han kunde visa mig på något krångligt stycke hos Aristoteles eller Aiskylos som jag inte genast kunde analysera korrekt. Och så han bannade mig en dag för att jag inte kunde ... spanska! Han plockade genast fram Don Quijote ur en stapel böcker och gav mig en lektion. Jag kände redan till den spanska grammatiken och satsbyggnaden, eftersom jag läst Diez' jämförande grammatik i det romanska språket, och avancerade följaktligen ganska snabbt under hans utmärka ledning och med hans stillsamma hjälp när jag tvekade eller fastnade helt. Och vilken tålmodig lärare han var, denne man som annars var en sådan eldsjäl! Lektionen avbröts tvärt genom att det kom en besökare. Men sedan förhörde han mig varenda dag och lät mig översätta ett stycke ur Don Quijote eller någon annan spansk bok, ända tills han var nöjd med mitt kunnande. Marx var en rent märklig filolog, men starkare i de levande språken än i de döda. Han hade synnerligen grundliga kunskaper om Grimms tyska grammatik och förstod mera om den del av bröderna Grimms ordbok som publicerats än vad jag, den akademiskt utbildade lingvisten, gjorde. Han skrev engelska och franska lika bra som vilken infödd engelsman eller fransman som helst, men hans uttal lämnade en del övrigt att önska. Hans artiklar i New York Daily Tribune skrevs på en verkligt klassisk engelska, hans Filosofins elände, ett svar på Proudhons Eländets filosofi, på perfekt franska. Den franske vän som före tryckningen gick igenom manuskriptet till sistnämnda verk fann mycket litet att ändra i det. Eftersom Marx var så insatt i språkens själva väsende och hade studerat språkens ursprung, utveckling och struktur, hade han mycket lätt för att lära sig språk. I London lärde han sig ryska och ämnade under krimkriget till och med studera turkiska och arabiska, men lyckades inte få tillfälle att göra detta. Och som var och en som verkligen vill lära sig bemästra ett språk måste göra, fäste han stort avseende vid läsningen av språket. Den som har gott minne - och Marx hade ett rent fantastiskt minne och glömde aldrig någonting alls - skaffar sig snabbt ett omfattande förråd av glosor och fraser. Sedan är det lätt att lära sig att utnyttja detta förråd i praktiken. Åren 1850 och 1851 höll Marx en serie föreläsningar i nationalekonomi. Han gjorde det högst motvilligt, men sedan han väl hållit några privata föredrag för en del av de närmaste vännerna lät han sig övertalas av oss att föreläsa också för en bredare krets. I denna föreläsningsserie, som blev en upplevelse för alla som hade lyckan att få delta som åhörare, utvecklade Marx till fullo principerna i det system han sedan vidareutvecklade i Kapitalet. Under dessa föreläsningar i den alldeles överfulla stora salen i den kommunistiska arbetarföreningen, som vid denna tid låg vid Great Windmill Street - exakt samma lokal där Kommunistiska manifestet hade antagits ett och ett halvt år tidigare - ådagalade Marx en glänsande förmåga att popularisera vetenskapen. Ingen kunde vara en skarpare motståndare till en vulgarisering av vetenskapen, d.v.s. till att man förfalskade, förnedrade och förlöjligade den, än han. Och ingen skulle ha kunnat uttrycka sig klarare. Klarhet i ord är en direkt produkt av klarhet i tanken; den som tänker klart uttrycker sig också klart. Marx föreläste mycket metodiskt. Han började med att så kortfattat som möjligt formulera en tes, en proposition, och gav sedan en fyllig och utförlig förklaring till denna, varvid han noga undvek sådana uttryck som arbetarna inte förstod. Och sedan bad han åhörarna komma med frågor. Om ingen hade några frågor att ställa inledde han själv i stället ett förhör om det nyss genomgångna, och det gjorde han med sådan pedagogisk skicklighet att inga missuppfattningar eller luckor i kunskaperna någonsin kunde undgå honom. När jag en dag gav uttryck åt min beundran över hans skicklighet som undervisare, berättade man att Marx redan tidigare hållit föredrag på arbetarföreningen i Bryssel.[3] Och han hade förvisso allt man kan begära av en verkligt framstående lärare. Under de här föreläsningarna använde han sig också av en svart tavla där han skrev upp olika formler, bland annat de som vi alla känner till från Kapitalet. Det enda beklagliga i sammanhanget var att kursen bara kom att fortsätta i ett knappt halvår. Kommunistiska arbetarföreningen infiltrerades av element som Marx ogillade. När flodvågen av flyktingar ebbade ut började föreningen vissna och bli allt mer sekteristisk, och Weitlings och Cabets gamla följesvenner började hävda sig mer och mer. Vilket i sin tur ledde till att Marx, som inte var nöjd med ett så snävt verksamhetsfält och hade viktigare ting att sköta än att sopa bort gamla spindelvävar, höll sig borta från föreningen. I språkliga frågor var Marx purist intill gränsen för pedanteri. Min oberhessiska dialekt, som envist hängde kvar - eller kanske var det jag som envist höll fast vid den - utsatte mig för oräkneliga förebråelser från hans sida. Att jag nämner sådana bagateller beror på att de visar i vilken grad Marx betraktade sig som lärare och mentor för oss "ungdomar". Den känslan manifesterade sig också på många andra sätt. Han var mycket krävande mot oss. När han upptäckte någon brist i våra kunskaper insisterade han mycket bestämt på att vi skulle råda bot på denna brist och talade också om för oss hur vi skulle göra detta. Så snart han var ensam med någon utsatte han denne för ett regelrätt förhör. Och de där förhören var förvisso inga skämt. Det var omöjligt att slå blå dunster i hans ögon. Om han märkte att han talat för döva öron var det också slut med vänskapen. Det var en heder och en ära för oss att ha honom som "skolmästare". Varenda gång vi var tillsammans lärde jag mig alltid något nytt av honom ... På den tiden var det bara en liten minoritet inom själva arbetarklassen som nått upp till socialismen, och också bland socialisterna själva var bära ett mindretal verkliga socialister i den vetenskapliga betydelse Marx förlänat detta ord - den betydelse som genomsyrar Kommunistiska manifestet. I den mån arbetarna alls väckts till något politiskt medvetande, var huvudparten av dem fångna i den onda dimma av sentimentala demokratiska önskedrömmar och fraser som var karakteristisk för 1848 års revolutionsrörelse och det som föregick och följde efter denna tid. Bifallet från massan, den breda populariteten, framstod för Marx som ett säkert bevis för att man måste vara inne på fel väg, och hans favoritcitat var Dantes stolta: Segui il tuo corso, e lascia dir le genti! - "Gå din egen väg, och låt människorna prata!" Hur ofta citerade han inte just den raden, som också fick stå som avslutning på hans förord till Kapitalet! Ingen människa kan ju stå okänslig inför hugg och slag, eller nålsting och loppbett, och hur ofta måste inte Marx, angripen från alla håll och plågad och hetsad av själva kampen för det dagliga brödet, missförstådd av samma arbetande folk vars frigörelsevapen han smidde i nattens tystnad, ibland till och med förkastad av dessa arbetare medan de i stället följde tomma pratkvarnar, hycklande förrädare eller till och med svurna fiender till dem själva - hur ofta måste han inte, i ensamheten i sitt fattiga, verkligt proletära arbetsrum, ha upprepat den store florentinarens ord, för att själv inspireras till nytt mod och ny energi av denna stolta sats! Och han vägrade att låta sig ledas på avvägar. Till skillnad från prinsen i Tusen och en natt, som lämnade ifrån sig segern och segerpriset, därför att han förskräckt och förfärad inför det onda buller och de hemska fantomer som omgav honom vände sig om och blickade tillbaka, fortsatte Marx hela tiden framåt, hade alltid blicken riktad mot det ljusa och sanna målet långt därframme ... Lika stor som hans förakt för populariteten var hans vrede mot dem som sökte denna. Han avskydde "glänsande" talare och ve den som bara hasplade ur sig vackra fraser! Mot sådana människor var han oblidkeligt hård. "Frasmånglare" var i hans mun den svåraste av alla förebråelser, och om han upptäckt att någon var frasmånglare vägrade han i fortsättningen att ha någon som helst kontakt med denne. Han tröttnade aldrig på att inskärpa i oss "ungdomar" hur nödvändigt det var med logisk skärpa och klarhet i uttrycket och tvingade oss hela tiden att studera vidare. Just vid denna tid stod det magnifika läsrummet i British Museum med dess outtömliga skattkammare av böcker klart och färdigt. Marx gick dit varenda dag och manade och drev oss att göra sammalunda. Studera! Studera! Det var det kategoriska imperativ vi ständigt utsattes för från hans sida, en maning som han underströk genom sitt eget exempel och genom att ständigt hålla sin egen väldiga hjärna i arbete. Medan de andra landsflyktingarna dagligen och stundligen planerade sin världsrevolution och dag efter dag, natt efter natt, berusade sig med sitt opiummotto: "I morgon börjar det!" tillbringade vi, "svavelbandet", "banditerna", "mänsklighetens avskum", en stor del av vår tid på British Museum och försökte utbilda oss och skaffa fram så mycket vapen och ammunition som möjligt för den kommande kampen. Ibland hade vi inte så mycket som en matbit ens, men det fick aldrig hålla oss borta från British Museum, för där fanns det bekväma stolar att sitta på och vintertid var det varmt och behagligt därinne, vilket man inte alltid kunde säga om våra bostäder, i den mån vi alls hade några sådana. Marx var en sträng lärare, som inte bara uppmanade oss att studera, utan också såg till att vi verkligen gjorde det. Själv studerade jag bland annat under en längre tid de engelska fackföreningarnas historia. Under hela denna tid frågade han mig varenda dag hur långt jag hade hunnit, och lämnade mig ingen ro förrän jag till slut hållit ett längre anförande inför en större åhörarskara. Han var själv närvarande den gången. Efteråt berömda han mig inte, men kom inte heller med någon nedgörande kritik, och eftersom han inte hade för vana att slösa med beröm och brukade berömma bara av medlidande, tröstade jag mig lätt över de uteblivna lovorden. Och när han sedan gav sig in i en direkt diskussion med mig om ett påstående jag kommit med, betraktade jag detta som ett indirekt beröm. Som lärare besatt Marx den sällsynta förmågan att kunna vara sträng utan att därför slå ner modet på sina elever. Till hans märkliga egenskaper hörde också gåvan att lära oss att kritisera även oss själva och aldrig låta oss känna någon självbelåtenhet över vad vi lyckats åstadkomma. Allt självbelåtet navelskådande gisslades grymt av hans ironis piska.