berbagi berita bahagia

Minnen av Marx

20150330

Minnen av Marx

Väl hundrade gånger har jag uppmanats att skriva om Marx och berätta om mina personliga förbindelser med honom, och varenda gång har jag vägrat att göra detta. En vägran som alltid har dikterats av min respekt för Marx. För jag kände att uppgiften kanske översteg min förmåga och att jag inte hade nog med tid för en sådan uppgift. Och det skulle vara en förolämpning mot Marx' minne att skriva snabbt och slarvigt om en man som han. Men sedan invände man att också en kortfattad minnesbild inte nödvändigtvis behövde bli slarvig, att jag hade saker och ting att förtälja som ingen annan kunde berätta om och att allt som kan hjälpa våra arbetare och vårt parti att lära känna Marx litet bättre måste vara av obestridligt värde. Och om valet alltså måste stå mellan en om ock nödvändigtvis ofullkomlig relation och ingenting alls, så måste det förstnämnda ju ändå vara det minst onda. Så till slut lät jag mig ändå övertalas ... Vetenskapsmannen Marx, redaktören för Rheinische Zeitung, mannen som var med om att skapa Deutsch-Französische Jahrbücher, medförfattaren till Kommunistiska manifestet, redaktören för Neue Rheinische Zeitung och Kapitalets skapare, är en gestalt som hör offentligheten till ... Det skulle vara rena dårskapen från min sida att alls försöka skriva om den Marx, för det har jag inga möjligheter till under de korta stunder jag kan göra mig ledig från mitt brådskande dagliga arbete. Det skulle kräva omfattande vetenskapliga studier. Och när skulle jag finna den tid som tarvades för den saken? ... Följaktligen kommer jag i denna korta skiss att beröra vetenskapsmannen och politikern Marx endast tillfälligtvis och rent biografiskt. Den sidan av Marx är ju väl känd för alla. I stället skall jag försöka skildra människan Marx, sådan jag kände honom personligen. 1. Mitt första sammanträffande med Marx Min vänskap med Marx' båda äldsta döttrar - som den gången var sju respektive sex år gamla - inleddes redan några dagar efter min ankomst till London, sedan jag frigivits ur ett fängelse i "det fria Schweiz" och rest till England via Frankrike på ett utvisningspass. Jag träffade familjen Marx på en sommarfest som hölls av den kommunistiska arbetarföreningen[1] någonstans strax utanför London. Jag kommer inte längre ihåg om det var i Greenwich eller i Hampton Court. "Père Marx", som jag då aldrig hade träffat tidigare, skärskådade mig genast mycket strängt, såg mig forskande i ögonen och studerade uppmärksamt mitt huvud ... Granskningen utföll tydligen till belåtenhet, och jag uthärdade tåligt blicken från det lejonlika huvudet med den korpsvarta manen. Och sedan följde ett muntert och animerat samtal och snart roade vi oss av hjärtans lust, och Marx var den uppsluppnaste av oss allesammans. Jag presenterades också för fru Marx, Lenchen, som varit familjens trogna hushållerska ända sedan hon var en ung flicka, och barnen. Från den dagen kände jag mig hemma i familjen Marx' bostad och inte en dag förgick utan att jag besökte familjen. De bodde då vid Dean Street, en tvärgata till Oxford Street. Själv hyrde jag mig en bostad vid Church Street inte långt därifrån. 2. Vårt första samtal Mitt första längre samtal med Marx hade jag dagen efter den friluftsfest jag just berättat om. Naturligtvis hade vi inte kunnat föra något allvarligt samtal där, och därför inbjöd Marx mig till ett sammanträffande följande dag i arbetarföreningens hus, då också Engels förmodligen skulle vara närvarande. Jag kom litet före den överenskomna tiden. Marx hade inte kommit ännu, men jag träffade åtskilliga gamla bekanta och befann mig mitt uppe i ett animerat samtal när Marx plötsligt slog mig på axeln med en vänlig hälsning och talade om att Engels befann sig i den privata baren i nedervåningen och förklarade att vi skulle vara mera ostörda därnere. Jag hade ingen aning om vad som menades med en privat bar och undrade om det stora provet nu var inne, men följde tillitsfullt med Marx. Han hade gjort precis samma gynnsamma intryck på mig som dagen innan - Marx hade förvisso gåvan att vinna människors förtroende. Nu stack han sin arm under min och förde mig med till den privata baren där Engels, som redan slagit sig ner med ett krus porter, hälsade mig hjärtligt välkommen. Amy, den pigga barflickan därinne, fick genast order att ge oss något att dricka - och att äta också, för maten var en av de viktigaste frågorna för oss emigranter - och sedan slog vi oss ner, jag vid ena sidan av bordet och Marx och Engels vid den andra. Det tunga mahognybordet, de blänkande sejdlarna, den skummande portern, hoppet om en äkta engelsk biffstek med alla attiraljer, och de långa kritpiporna som liksom bara väntade på att bli rökta, kändes alltsammans så behagligt att det påminde mig om någon av de engelska illustrationerna till Boz. Men det skulle tydligen bli ett slags förhör i alla fall! Nå, jag skulle nog klara det! Samtalet blev allt livligare ... Jag hade aldrig haft någon personlig kontakt med Marx eller Engels innan jag året innan träffade Engels i Genève. De enda av deras arbeten som jag ännu kände till var Marx' artiklar i Deutsch-Französische Jahrbücher och Filosofins elände och Engels' Den arbetande klassens läge i England. Jag var visserligen kommunist alltsedan 1846, men hade inte lyckats få tag på Kommunistiska manifestet förrän strax innan jag träffade Engels efter författningskampen[2] men jag kände naturligtvis till skriften i fråga och visste vad den innehöll. Vad Neue Rheinische Zeitung angick hade jag sällan lyckats komma över något exemplar, för under de elva månader denna tidskrift utgavs hade jag varit antingen utomlands, i fängelse eller mitt uppe i en frivillig revolutionskämpes kaotiska och stormiga liv. Båda mina examinatorer misstänkte mig för småborgerligt "demokratiska" åsikter och "sydtysk fromsinthet", och en del av de åsikter jag förde fram om människor och händelser rönte en hård kritik ... Men på det hela taget gick förhöret ganska lyckligt och samtalet övergick så småningom till större frågor. Snart nog befann vi oss mitt uppe i ett samtal om naturvetenskaperna och Marx uttalade sig med förakt om den segrande reaktionen i Europa som inbillade sig att den hade lyckats kväva revolutionen och inte ens anade att naturvetenskapen redan höll på att förbereda en ny. Kung Ånga, som hade revolutionerat världen under förra seklet, hade berövats sin tron och höll på att avlösas av en ännu större revolutionär - den elektriska gnistan. Marx berättade entusiastiskt om en modell av en elektrisk motor som i några dagar hade varit utställd vid Regent Street och som kunde användas för att driva ett järnvägståg. "Problemet är löst nu", sade han, "och följderna är omöjliga att överskåda. Den ekonomiska revolutionen måste med naturnödvändighet följas av en politisk revolution, för den sistnämnda är bara den förstnämndas sätt att uttrycka sig." Marx' sätt att tala om det naturvetenskapliga och tekniska framåtskridandet avslöjade så tydligt hans världsuppfattning, och framför allt då det som senare skulle komma att kallas den materialistiska historieuppfattningen, att vissa tvivel som jag hyst ända fram till denna stund nu smälte bort som snö för vårens sol. Jag kom aldrig hem den kvällen. Vi satt där och pratade, skämtade och drack till långt fram på småtimmarna och solen hade redan gått upp när jag äntligen kom i säng. Men jag stannade inte länge i min säng; jag kunde inte somna, eftersom min hjärna var alltför full av allt det myckna jag hört, och tumultet i mina tankar drev mig upp igen och fick mig att vandra bort till Regent Street för att se den där modellen, denna moderna trojanska häst som det borgerliga samhället i sin självmordsblindhet hade fört in i sitt Ilion under allmänt jubel, precis som antikens trojaner en gång, och som oundvikligen skulle bli dess egen undergång. Essetai haemar - kommande varder den dag då det heliga Ilion faller. En väldig folkmassa avslöjade var maskinen ställdes ut. Jag trängde mig fram genom folkmassan, och såg motorn och tåget som glatt rusade runt ... Detta var år 1850, i början av juli.